Tillståndet att vara har ju debatterats sen urminnes tider och hur det har kommit att användas av personer runt omkring mig tycker jag därför är märkligt. När man säger att något bara är så och kommer alltid att förbli definierar man dess egenskaper och karaktär som något essentiellt och orubbligt. Något som lika gärna skulle kunna vara en produkt av intelligent design. Principen är att man skapar sig en säker och trygg utgångspunkt varpå man låter sina övriga antaganden vila.

Traditionen att appropriera sin omgivnings vara är väl vad hela naturvetenskapen går ut på och det tycks ju inte betraktas som ett problem att använda samma förhållningssätt till samhället. Att använda en sådan utgångspunkt, att allt går att kategorisera och fastställa, tycker jag är upprörande. Vad som är ännu mer upprörande dock är att det är ett privilegium att kunna göra så.

Väljer vi exempelvis att tala om konjunkturer tycker jag att man påfallande ofta får höra de beskrivas som den fria marknadens pulsslag. En högkonjunktur måste alltid följas av en lågkonjunktur, sådan är ekonomin och det finns inget vi kan göra åt det. Det måste vara väldigt tacksamt att kunna använda ett sådant språk kring marknaden, där man mer eller mindre betraktar det som en fristående levande organism som styr våra liv utan att det finns ett skit vi kan göra åt det.

Problemet med ett sådant resonemang, som helt tycks förbises, är väl uppenbarligen att det finns för många människor som inte kan, har råd eller vill nöja sig med att vänta tills konjunkturen vänder. Människor som för att överleva inte kan leva inom ramen för vad som är och alltid kommer att förbli. Således blir resonemanget och vanan att ideligen falla tillbaks på påståendet ”… så är det” inget mer än en latmasks flykt undan ansvaret över sig själv och bemötandet av andra människor. De människor som står utanför ramarna blir också ett bevis på att det vi trott är egentligen är något som vi gör och återskapar.

M

Gårdagens Vetenskapens värld på SVT (finns på SVTplay) handlade om människan och hennes våldsamhet. Dokumentären  illustrerar ganska väl hur ett psykologiskt experiment går till, det kan röra sig om att isolera en grupp småbarn i ett klassrum, att mäta hjärnans aktivitet i vissa situationer eller ställa specifika frågor till en person. Påfallande ofta tycker jag mig höra folk referera till resultaten från sådana experiment i jämförelse med andra studier av människan. Jag vill därför påstå att många av oss delar fascinationen för människan som naken, empirisk och ursprunglig tillsammans med pornografin och psykiatrin.

Väljer man att göra en sådan jämförelse framstår ju plötsligt psykiatrin som stundtals ganska missvisande och inte speciellt intresserad av verkligheten – det normala och det avvikande  - som den har till uppgift att undersöka. Jag vill med detta inlägg inte avfärda psykiatrin men däremot slå ett slag för inträdet av fler samhälls- och humanvetenskaper i den offentliga debatten om människan. Bilden av henne, egentligen oss själva, skulle med hög sannolikhet se annorlunda ut då. Om inte exakt så i alla fall närmre den verklighet vi har att leva och verka i och som utgörs av pågående relationer och sammanhang, svåra att destillera till essenser.

M

Ingen släkting, vän eller bekant har dött av något än ålderdom. Jag har inte haft en sjukdom, jag har aldrig råkat riktigt illa ut. Och jag kan inte trösta. En tanke när inom mig, att bara när man upplevt riktig sorg kan man relatera. Jag försöker. Jag försöker verkligen. Jag vill säga de rätta orden, att jag kände likadant när…Om det hjälper. Jag var riktigt olyckligt kär en gång, är det okej att likställa?

Popmusiken blev en väg till förståelse; med baskaggen som ett dunkande hjärta, cymbalen likt tårar, gitarren likt skriken om natten. Sången ett rop på hjälp, förklarande, berättande. Böckerna blev en annan. Filmerna ännu en. Intresset drog åt relationspsykologin istället för blod och exorcism. Kanske för jag kan relatera till det? Fascination för brustna hjärtan, själslig smärta, för regn mot fönstret. För sorgens skönhet.

F

Med referens dels till artikeln om ickejämställda förhållanden i Nöjesguiden men också till den diskussion som hittills förts på denna blogg ställer jag således frågan: Är det vi ser en maskulinitet som går igenom en identitetskris, som försöker omformulera sig i takt med en alltmer skälvande barriär mellan könen?

I artiklarna så talas det om alla de nya krav som kommit att riktas mot unga män. De som främst omnämns är ytliga och fåfänga gälandes karriär, utseende och bred vänkrets och att det således är synd om de pojkar som inte kan möta dessa krav. Men har det inte också tillkommit andra krav som utmanar pojkarnas/de unga männens tidigare ställning. I relationen till det andra könet, finns det inte idag också nya krav på jämställdhet och respekt som utmanar den tidigare generella maskuliniteten. Att dessa unga män isolerar sig kanske har lika mycket att göra med att de har svårigheter med att överge en förlegad maktposition, i förhållandet till det andra könet, som att de betraktar sig själva som underlägsna i yrkeslivet och det sociala livet.

Jag vill inte påstå att de pojkar som är drabbade kommer att förbli så resten av livet. Att de skulle vara den nya maskulinitetens första offer innan den till fullo har hunnit att formulera sig själv. Som jag tidigare nämnde finns det redan flera olika sorters alternativa maskuliniteter och därför kanske det här fenomenet kan vara en start på att fler unga män börjar utforska dessa alternativ.

http://www.dn.se/insidan/fredad-zon-for-unga-tysta-man-1.982617

M

Samhällsstrukturerna, är  inte det ett låtsasord? Biblioteken är bland det bästa som finns tror jag. Biblioteken indikerar att det är en rättighet att läsa böcker. Det är fint. Jag tänker då såhär: varför är det inte en rättighet att ta del av film och musik också?

Jag börjar närma mig världens mest värdelösa debatt och jag är ledsen för det. Jag bara undrar varför filmen och musiken inte räknas kunna bidra med någonting över huvud taget till folkbildningen eller vad det är man eftersträvar när man talar om böckernas nyttoegenskaper. Det borde i och för sig givetvis inte ens spela någon roll då det ju bör räcka med att film och musik står för underhållning, eskapism och allt annat alla borde få omhulda sig med.

Alltså, varför diskuteras det inte ens om man bör skapa bibliotekliknande institutioner för film och musik? Kungliga Biblioteket finns och till det hör Statens Ljud och BildArkiv. Det hjälper väl inte mig när jag sitter hemma och skakar efter att få se en dålig eller bra film.

Det måste kännas skumt för Hjalmar Söderberg när han sitter i himlen med Kenji Mizoguchi. Hjalmar Söderberg är bland det viktigaste som finns och alla bör få ta del av hans storhet. Jag gillar honom också. Det blir bara lite orättvist där i himlen. Kenji Mizoguchi kanske inte skulle kalla sig feminist, vad vet jag, men man kan ju ganska lugnt konstatera att flertalet av hans filmer visar upp världens sämsta samhälle (jag kanske överdrev, vad vet jag, jag kanske tog i för litet, men jag åsyftar i alla fall det patriarkala samhället för att återkoppla till tidigare inlägg). Han kanske är lite sentimental men vad spelar det för roll. Det finns många andra skäl att tycka om Kenji Mizoguchi. Man kan ogilla honom också, han kanske också var ett äckel som alla andra regissörer. Det märks inte i hans filmer.

Orättvist? Ja, det är orättvist att Hjalmar Söderberg kan se sig själv som ett stort arv medan Kenji Mizoguchi helt och hållet betraktas som en leverantör av produkter (böcker är en rättighet, filmer och musik är inte en rättighet utan produkter). Jag tycker att det är lite snuskigt.

j

Vårt uppdrag bör istället ligga i att kritiskt granska mekanismerna som är verksamma vid produktionen av dessa stereotyper. Att försöka förstå hur evolutionen av idéer som har lett till de stereotyper vi ställs inför idag har gått till. Vi bör göra detta för att upplösa föreställningen om essenser och att kvinnlighet och manlighet skulle vara ett resultat av biologiska processer. Misslyckas vi med det här riskerar vi att inte komma någon vart och förbli fängslade subjekt i heteronormativitetens tjänst.

M

Alltså jag vill inte bli provocerad men jag blir det ändå. Jag är man och hade kunnat delta i den där disskusionen och ställa mig bakom flera saker som de säger ifrån min egen erfarenhet, som student tillsammans med en arbetande sambo. Det jag reagerar på är att problemet till stor del beskrivs som att män har en oförmåga att göra halva hushållsarbetet. Är inte problemet som beskrivs här som till största delen de förväntningar som samhället har tryckt på kvinnor och inte hur deras män agerar? Att inte diska på en vecka kan vara okej, att definitionen på hur smutsig en toa ska vara för att behöva städas skiljer sig från person till person är naturligt, att vara ute i sista minuten/skita i att köpa present till sin brorsa behöver inte vara en stor grej.

Jag är helt med på att denna ojämna fördelning är ett strukturellt problem. Men förminska inte problemet till att killen inte diskar varannan gång utan fråga dig varför du blir provocerad om det inte blir diskat varje dag.

o

(borde jag skriva för slitz istället?)

Jag är traumatiserad efter att ha bevittnat kissbomber, omklädningsrumsdynamik och överläppar fyllda till bristningsgränsen med en halv dosa baksnus. Så här i efterhand är jag glad att jag rånades på min tjocka silverkedja runt halsen när jag var femton. Tänk var jag hade varit om den hade fått vara kvar? Hade jag börjat lyssna på hårdrock och skaffat en moppe? Idag kan jag inte köpa en parfym som luktar man.

Jag har våndats över den uppenbara könsuppdelningen, känt ångest över den generaliserande och kollektiva bilden av män. Jag måste ju vara en del av det – nångonstans i mig måste det tydligen finnas handlingskraft till djupt osexigt beteende och grottmänniskoambitioner. Där slutar vi. Jag kan egentligen skriva hur långt som helst -om benen isär, om hur jag gillar massor av stereotypt manliga saker och tycker alla män som använder smink är hur coola som helst.

fredrik